Jean-Philippe Rameaus opera Platée hade lördags kväll sin premiär på Göteborgs Operan och direktsändes i radions kanal P2.
Musikaliskt är detta något av det bästa en opera kan prestera, särskilt om publiken i en stad eller region börjar tröttna på viss förutsägbarhet i repertoaren och de alltför många moderna, nyskrivna drittoperor. Därför borde publiken nog särskilt uppskatta att det spelas gammal fransk opera med stora författare, dans och höga tenorer. Mycket bra av Göteborgs Operan att gestalta Platée som ett träskmonster och inte som en vulgär dragshoware som man ibland gjort i utlandet. ”Platée är ett fall för psykologen, hon är speciell, blir lurad, utnyttjad, mobbad, bricka i ett grymt spel” berättade huvudrollsinnehavaren Anders J Dahlin för radiolyssnarna. Vidare sammanfattade han Platée som en slags mobbarnas opera, men utan sensmoral, bara kul parodi. Således inte PK alls.
Komedins födelse
Platée är en ballettkomedi från 1745. Först börjar en prolog; komedins födelse. Gudar och mytologiska karaktärer kommer överens om en ny slags roligare teater där det går att ha roligt åt människans ofullkomlighet. Sedan följer tre akter med berättelsen där guden Jupiter vill lura sin svartsjuka hustru Juno. För att driva med och bota, Junos svartsjuka iscensätter han ett lurendrejeri för att få henne att tro att han ska gifta sig med den anskrämliga träsknymfen Platée, vilken överlyckligt tackar ja till Jupiters frieri. Platée har högt självmedvetande och tror att alla män faller för henne och inser självfallet inte att hon utnyttjas i ett spel, en grym komplott. ”Gudar och djur går samman för att håna Platée, som får lära sig den hårda läxan att aldrig tro att man är något”. På Göteborgsoperan gestaltas Platée som en gammal sliten dam. ”I sitt växthus, som har hybris, tror på allvar att män gillar henne ” förklarade Göran Gademan för radiolyssnarna sedan.
Tydligen fanns också en i Europa allmänt omtalad verklig förlaga för Platée, på Rameaus tid gick snacket om den spanska mycket fula prinsessan som gifte sig med en lycksökande fräsching under uppseendeväckande omständigheter, det var något som man inte kunde låta bli att driva gäck med i övriga Europa.
Helt fritt från stötande innehåll i Göteborg
Affischbilden med Platée må se otäck ut. Men var lugna, för vid noga koll finner vi inget slibb av det slag utlandet gärna gjort med Platée. Inga lösbröst och skit. Ingen göteborgshumor heller. Så publiken torde kunna tryggt boka biljett också för sina barn, det spelas dock endast sju föreställningar under mars och april och det är allt. Mer vill de tydligen inte av detta mästerstycke.
Däremot viss drogromantik kunde konstateras när radions kommentator läste upp text från scenen som projicerades mellan prologen och själva Platée-berättelsen. Skämtsamhet om drogbruk gillas aldrig, det är inte första gången, Göteborgs Operan har använt t ex svampätning som något som driver handlingen fram (t ex Trollflöjten drömdes berättelsen som i ett drogrus hos huvudpersonen). I Platée har de givetvis flyttat berättelsen till en lite tråkig nutid, av kläder att döma. Men efter en slags revolution? Om vi får tro radions kommentator, men det är ändå snurrigt.
Lite fantasilöst med snubbe i solglasögon och vinflaska i näven. Igen, det har ju vi ju sett i varenda slags föreställning ………Jupiter. Bild Lennart Sjöberg, Göteborgs Operan
Platée färdig för psykologen
I radions paus mellan akterna, talade de med de medverkande. Platée är ett fall för psykologen, hon är speciell, blir lurad, utnyttjad, mobbad, bricka i ett grymt spel. En mobbopera, men den är jättekul också, den har dock ingen sensmoral, det är hemskt handling bara”, sade Anders J Dahlin som sjunger Platée. Intressant, man kan tolka det som att rubriceringen i reklamen motsägs av Dahlin, för där står det en mer PK-beskrivning: ”Tragikomisk barockopera om skönhet, kärlek, åldrande och konsten att tro på sig själv”. Men det grymma budskapet i slutet är att Platée inte skall tro att vederbörande är någonting. Göteborgsoperan har inte heller pillat i librettot, förklarade de i radion.
Hela familjen kan se Platée, inget farligt den här gången. Bild Lennart Sjöberg, Göteborgs Operan
Dirigenten har själv sjungit Platée förr
Det speciella här är också att den skotske dirigenten Pauul Angew både sjungit rollen Platée och dirigerat den förut i Frankrike som ersättare för William Christie. Paul Angew förklarade i pausen att man tillämpar i den här uppsättningen en slags barockpraxis men med moderna instrument. Den franska 1700-talsoperans ormamentering och särskilda drillar och icke-vibrato ansågs vara krävande enligt konsertmästaren (ungefär violinist med ledningsuppgift i orkestern) som intervjuades strax efter, men de hade väl inte avsikt att låta fullt ut som en barockorkester sammanfattade han. Snabba löpningar och gammal fransk notbild präglar orkesterns arbete med Rameau, tillade han.
Men operaorkestrar är särskilt kunniga i att byta mellan stilar, tidsideal och praxis, även att anpassa sig efter dirigenters personliga egenheter är en prestation. I andra länder och städer uppstår konflikter, avhopp och mobbning och arbetsmiljöinspektioner när olika dirigenter och andra blir ovänner.
Skotske dirigenten Paul Agnew när han själv sjöng rollen Platée i Frankrike på Louvre-teatern förr om åren.
Premiären drabbades av ett tekniskt avbrott av något slag, radion spelade då några menuettsnuttar för cembalo av Rameau. Sedan blev radion otålig och spelade musik av Bach istället, men smart nog hade de framme en inspelning med med Anders J Dahlin som sjöng.
Höga tenorer, precis som i skvalradion och riktig parodi
Rameau skrev sina främsta operor när det var modernt med höga tenorröster, men förbjudet med kastrater i Frankrike – det liknar ju vår tidsålder där man inte hört en basröst på Melodifestivalen sedan 1970-talet. Det var också romerska gudar som idealiserades om det inte var grekiska, i Platée handlar det om guden Jupiter och en ful gammel vattennymf, Platée heter den ja. Operan Platée är i orginalet en slags parodi på den egna operabranschen som under den tiden alltför mycket viktats åt opera seria, man kan läsa att publiken tröttnat på att det var för lite komedi och påfallande scenisk stagnation, agerandet i opera seria kunde i viss mån betraktas som en efterapning av hovets gestikuleringar sätt att tala. Den här operan skulle parodiera olika företeelser i världen. Flera kompositörer började vid sina tjänsteställen som furstehov eller rika städers teatrar hitta på nya grepp. Operakomedier till exempel.
Ratades sedan i 150 år
Det omnämns också att sådana här operor sedan under revolutionsepoken 1789 – 1848 betraktades som löjliga och förlegat arv det gamla monarkifrankrikes struntkultur, först senare på 18-1900-talen började man åter i Frankrike upptäcka dess charm och musikaliska kvaliteter. Platée spelades först igen 1901 och då i München. På franska åter 1917 och 1956, men 1978 spelades Platée för första gången i Sverige på Drottningholm. Efter 1999 tycks Platée blivit vanlig på alla kontinenter.
Bästa arian har nog La Folie, dårskapen är ett centralt tema, enligt vissa skall La Folies kända aria vara Rameaus avsiktliga parodi på den italienska operan. Men det stod alltså konflikter mellan fransk och italienskt, italienskt ansåg för lättsamt och komiskt, fransk tradition bjöd alltjämt allvar och förnuft, ansåg de själva. Som radiolyssnare kunde man utan franskkunskaper inte förstå den här spännande arian, men det är ju textat ovanför scenen. Men det beskrivs på andra ställen att det är en varning till Platée att hålla sig från Jupiter med hänvisning till hur det gick mellan Daphne (dotter till en vattengud) och Apolllon.
Den kända”La Folies aria”
Dock, även om det är musikalisk vällust för örat så brukar Platé på scenen ofta se för jävlig ut, en koll på Youtube ger flera vulgära framställningar, rätt osmakligt från både Paris och Australien. I Göteborg är det spelat i strikta kostymer och föredömligt nog har man inte lagt till element som väcker anstöt.
Ballett, vad vet vi om det?
Platée är en typisk balettopera, alltså 1700-talsbalett som av många idag betraktas som rätt bonnig eller folkdansaktig i motsats till nidbilden av modern gay-aktig elitbalet där dansarna får allvarliga yrkesskador och slits ner också psykologiskt. Balettmusiken i särskilt Rameaus många operor upplevs av lyssnarna som dansant och medryckande. Balettmusik från epoken kan låta som en groddamm, kacklande hönsgård, stormande hav som kattsprång och graciösa urverk eller vävstol. Det i motsats till senare tiders industriella rörelsemönster med dunderkraftsrörelser med folk i trikåer, det som av varje sann baletthatare ses som totalt urartat.
Det är väl kul med pantomim?
En annan påtaglig skillnad är att ofta brukar den här gamla balettarten karaktäriseras av hand- finger- och armrörelser som kan vara mycket mer illustrativ än dansstegen också ansiktsmimik och ögonrörelser tycks vara lika viktiga som danssteg. Det kan skildra komiska tillställningar rent av, eller brutala krigsscener. Det är väl det som kallas pantomim. I nutid förlöjligas pantomim som något för barnprogram i TV eller turistorters fattigmans gatutiggeri i trikåer och clownstil, men egentligen är det en avancerad form av teaterkonst, det gäller ju att utan ord visa på ett skeende och berätta en sekvens i teaterns handling. Man behöver inte ha sett många operor innan man förstår det geniala att genom pantomim föra handlingen framåt genom tid och rum eller mellan olika kontinenter eller världar.
Missar man Platée i Göteborg så går de ju att se och höra den här 25 år gamla inspelningen på Yuoutube från Teater Louvern
Del 1 https://www.youtube.com/watch?v=Uh9EsY35GN8
Del 2https://www.youtube.com/watch?v=CNx_n2H2YMA
