25 Maj var det Blåsmusikens dag i Vara konserthus där orkestrar från hela regionen sammanträffade och publiken strömmade till. Men endast jazz spelades. Göta närvarade och fick samspråk med en utställande musikhandlare från Värmland.
Den som tror att jazz är tråkigt med rökfyllda rum där alkisar plågar instrument får tänka om. Det finns en stor bredd och undergenrer. Storbandsjazz är dock det som är mest kvalificerat och respekterat, eller i vissa kretsar, den enda form av jazz som alls kan accepteras. Många har nog hört Bohuslän Big Band, någon gång då och då spelas de faktiskt också i skvalradion. De har sin hem-scen i Vara och utgjorde ryggraden i evenemanget. Flera andra kvalificerade orkestrar var med i Vara, alla dock avgränsade till genren storbandsjazz.
Blåsmusikens dag i hela landet
Göta uppskattade särskilt att lyssna till Blue Heaven Big Band från Lerum, de framförde en lättsamt och medryckande repertoar och lät ett par solister visa vad de gick för. Fenomenalt presterat blir vår poäng. Vidare medverkade alltså Bohuslän Big Band, Next Generation Big Band, Vara Storband, Vadsbo Big Band från Mariestad, Karlsborgs storband, Mölndals Kulturskolas storband och Freetown Big Band (tillhörigt Borås Kulturskola). Vi kunde dock inte lyssna till alla orkestrar, evenemanget pågick mellan 11.00 och 16.00. Representanten för Vara konserthus sken som solen och restaurangpersonalen serverade Schlätta lättöl en som vanligt på tiptopphumör.
Blåsmusikens dag genomförs i hela landet samtidigt, syftet är att blåsmusiker i alla åldrar möts och inspirerar, den vägledande tanken är att orkestrar och publik fyller torg, gator, scener, kyrkor, föreningslokaler, konserthus och digitala kanaler med blåsmusik. Man önskar också locka barn och ungdomar till instrumentspel, återväxten är nu rekordlåg i Sverige, medan Norge har en mycket framgångsrik strategi. Det berättade Uffes Blås, en musikaffär från Värmland som ställde ut ett femtiotal olika mässingsinstrument i konserthusets foajé. Han hade inte med sig träblås.
Kris i blåsmusiken enligt Uffes Blås.
Rekryteringen av nya musiker till blåsmusiken är definitivt i farozonen. Uffes Blås i Deje som ställde ut och berättade om olika instrument i konserthusets foajé, förklarade utan omsvep att det jämfört med för tio år sedan är väldigt få som vill börja spela blåsinstrument. Han förklarade hur mycket bättre kulturpolitiken är i Norge. Där råder det istället en blåsmusikeufori, förklarade han och man har mycket mer bredd med stort fokus på marschorkestrar.
Deltagande arrangörer i Blåsmusikens dag vill alla framhålla bakgrunden till det årliga evenemanget och förklarar:
”Blåsmusikens dag startades våren 2018 på initiativ av nätverket för professionell blåsmusik i Sverige. I blåsmusiknätverket ingår Kungliga Musikaliska Akademien, Blåsarsymfonikerna Bohuslän Big Band, GotlandsMusiken, Göteborg Wind Orchestra, Norrbotten Big Band, Östgötamusiken och Försvarsmusiken genom: Arméns musikkår, Livgardets dragonmusikkår och Marinens musikkår”.
Trots detta uppvisar Blåsmusikens dag runt om i Sverige visar att det är en oproportionerlig övervikt av jazz. Dessutom saknas TV och Radio som partner. Televisionen är i praktiken knappt ens intresserade av musiken på kungabröllop eller prinsessedop utan drar varje gång ner ljudet och snackar sönder de historiskt mest framgångsrika blåsmusikframträdandena som arméns och marinens orkestrar då presterar för svenska folket.
Avseende Blåsmusikens dag hade möjligen att Region Skåne faktiskt hade en mycket bredare representation av olika stilar och de svenska traditionsrika orkestrarna från militären, bruksorter brunnsdrickar-ressorter och överlevande stadsmusikkårer. Är Västra Götalandsregionen kass i jämförelse med sin ensidiga jazzighet? Klickar man runt på de Skånska evenemangen anas dock på några ställen dock mer av jippon med tv-kändisar och dessutom ”förnyelse” med afro-amerikaniserade drill &drum marching bands och inte alls så svenskt överallt.
Något bättre förutsättningar i Kungliga Huvudstaden då?
Evenemangen i Stockholm och Skåne län hade några militärorkestrar och järnvägsorkestrar, dessa är dock knutna till staten och dess behov inom försvarsmakten, diplomatin och kungahuset. Vissa traditionsrika yrkeskårer håller också fortfarande liv i sina marschorkestrar eller samarbetar med andra som stadsmusikkårer för att fylla luckorna. De förr i rikets å vanliga små brunnsorkestrarna (ursprunget från kurorter) finns nästan inga kvar längre. Hemvärnsorkestrar har i årtionden i etapper reducerats bort genom sammanslagningar och bidragsstopp i de flesta regioner, regementsnedläggningar kunde ofta överlevas tio, tjugo år, sedan som resultat och rock-och pop i kommunala musikskolorna dog orkestranterna sakta av utan några efterföljare. Kyrkor och Frälsningsarmén är också starkt på dekis och presterar ej längre något respektabelt.
Samhället (läs politikerna) i stort har övervärderat jazz-genrerna på andras bekostnad. Det skulle helst synas och höras mer av andra genrer än jazz, inte minst renessansblås eller valthornskonskonserter eller träblåsgrupper uppvisar mycket högre verkshöjd än vad jazzen representerar. Det förekommer ju också att blåssektioner ur operaorkestrar turnerar på värvningsevenemang med barn och ungdom som målgrupp.
Representanten för Uffes Blås som i rättvisans namn skall omnämnas som en vidsynt och öppensinnad man, höll också med Göta i påståendet att om bara ungdomar kunde få åka till Berlin och se militärparader så skulle fler välja blåsmusik alla dagar i veckan.
