Den bästa av världar med utgångspunkt i Ukrainakriget?
I föreställningen Candide – den bästa av världar har Voltaires roman från 1759, i händerna på Teater Halland blivit en ”klassisk roadmovie”. Göta såg pjäsen när den spelades på Vara konserthus 14 mars. Inspirerade av klassiska sci-fi berättelser och filmer, gjorde Teater Halland Voltaires Candide som roadmovie och tog ut publiken på på ett rymdäventyr. Stundtals var det ganska hemskt och handlingen inleddes helt tydligt i Ukraina. Candide och hans kamrat Cacambo skiljs genom kriget från Candides flickvän Kunigunda och deras läromästare professorn Pangloss. Candide fick beskedet därefter, att ryska soldater våldtagit Kunigunda och fått buken uppsprättad, i ursprungsromanen samma med skillnad att hon var fången hos en bulgarisk kapten och inte hos ryssar. Under hela färden genom världsrymden plågas Candide av detta, lever hon eller är hon död? Men Candide när ett hopp om att återse henne och bildningsresan med Cacambo rör sig framåt i snabb fart. Kanske ett alltför högt tempo för publiken?
Publiken fick redan vid insläppet uppleva något märkligt, en Greta Thunberg-liknande karaktär satt med en skylt textad ”Det finns ingen planet B”. Den frasen yttrades också av Kunigunda när hon avböjde att följa med på resan eller flykten, då hon förklarade sitt val att stanna med orden ”Det är inte meningen att vi skall lämna Jorden, vi skall rädda den” och som ett övertydligt understrykande av vikten av det budskapet ”Det finns ingen planet B”. Långt senare när Candide återvände till jorden hade de drabbats av Einsteins teorier om tid och rum: Kunigunda var åldrad och hade en vuxen dotter, medan Candide och Cacambo bara varit borta från jorden några månader eller år, trodde de. De återsåg också professor Pangloss, men som en slags professor Hawkins vars enda kvarleva var en talande hjärna i en glasbehållare. Pangloss har då modererat flera av sina bestämd åsikter, men med samma höga självmedvetande menar Pangloss att han inte ändrat sig alls. Det är då Candide själv nått egna insikter om livet och tröttnat på Pangloss viktigpetterprat och yttrarde de berömda orden ”Ja, ja det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård.” Det är just det Kunigunda sysslat med under alla år. De sammanfattade tillvarons mysterium i orden: ”Vi är inte från jorden, vi är av jorden”.
En skojig passage var rymdresorna genom maskhålen i tid och rum som skedde med hjälp av specialglasögon och någon slags mambo-dans.
Publiken i Vara blev alltför omskakad
Göta som såg Candide på Vara Koncerthus och tog djupt intryck, kan garantera dess verkshöjd och vet att publiken var riktigt omskakad, ja folk var gripna och kanske bestörta över grymheten aom präglade inledningen. I pausen konverserades en äldre herre runt 70 år, han kände sig lite matt och förvirrad, det höga tempot, och ljus- och ljudeffekter gjorde ju Candide till en slags actionfilm. Särskilt inledningshalvtimmen kändes plågsam med alla ondska, lidande och undergång som skildrades. Också professorn Pangloss vetenskapliga förnuftsbriljerande var mycket att ta in, trots dess parodi-karaktär nära originaltexten, men med Hawkinsanpassningar medmera. När det senare blev också lite mer av komik eller associations-spel kunde man inte komma till skratt, det var synd eftersom det särskilt för ungdomarna skapats en frågesportsparodi där mobiltelefonberoende bland snygga tjejer var grejen. Och så var det klassisk musik som de tävlade om att kunna och briljera över att kunna eller känna igen. Hög igenkänningsfaktor så att säga. Det skedde förresten på en av de märkliga planeter eller världar som Candide och Cacambo hamnade på.
En annan planet, som nog var den absolut bästa av världar, befolkad av talande hippie-får, där fördelades all lycka av staten, den vise fårkungen. Det stället hette Eldorado. I den ursprungliga pjäsen är det indianer i Sydamerika som de träffade på Eldorado och inte får. Eldorados stränder bestod av ädelstenar som inte hade hade någon betydelse i den världen, men de båda resenärerna lyckades få en uppgörelse med kungen om fri tillgång till dessa och att på en rymdfarkost som hippie-fårens vetenskapsmän ändå kunde konstruera, medföra ett får lastat med ädelstenar tillbaka hem till jorden. Det avsnittet i fårvärlden var mycket komiskt skildrat, men publiken var vid laget rätt trött, varken skratt eller applåder orkade man längre.
Eldorado befolkades av får, dessa hade ytterst ringa kontakt med människorna innan Candide och Cacambo kom dit. I Eldorado levde fåren som bekymmerslösa hippies under en klok konung som ordnade all välfärd och de förstod inte människornas besatthet av rikedom, i deras värld brydde sig ingen om att stränderna var fyllda av ädelstenar. I orginaltexten var Eldorado beläget i Sydamerika och inte i rymden. Foto: Göta.
Publiken i Vara bestod till hälften av pensionärer och hälften skolungdomar. Men efteråt utbrast faktiskt skolelever som suttit intill i orden ”Jag fattade ingenting”. Det är förstås inte så märkligt, publiken har idag inte några förkunskaper, pjäsen hade tjänat på en två, tre minuters prolog där Teater Halland kunde förklarat och lotsat publiken, innan de inledde skådespelet. Varken Voltaire eller världspolitik eller gamla rymdfilmer är något som folk känner till i någon större utsträckning. All teater behöver faktiskt i våra dagar inledas med ett par minuters förpresentation, eller i en del fall ytterligare djupförklaring. Publiken är heller inte riktigt pigg på att läsa programhäften eller blad som delats ut, många gör det faktiskt efteråt när kommit hem.
Aria ur Glucks Orfeus och Eurydike
I slutet av första akten drabbades Candide av stark saknad efter Kunigunda och bröt, för vilken gång i ordningen, samman – i ett sångnummer. Det måste sägas var starkt imponerande att använda en känd aria från Glucks opera Erfeus och Eurydike, ett arrangemang i pop-stil så att säga och annan text, men givetvis samma innebörd av stark saknad av en älskad kvinna. Detta fordras av publiken hög kunskap och bildning för att känna igen, även om det var enkelt att begripa. Ännu svårare kan det vara att känna igen de många citat från åtskilliga författare, filosofer, politiker och långfilmer som vävts in i handlingen.
Candide spelades av Jonathan Stavring. Särskilt skickligt och passande att sjunga ett arrangemang av Glucks kända Aria från Orfeus och Eurydike (kännes igen på tyska: Ach ich habe sie verloren / på italienska (med kontra tenor) Che faro senza Euridice / på franska J’ai perdu mon Eurydice).
Candide – den bästa av världar. Här är alltså den klassiska pjäsen i Teater Hallands tappning starkt omarbetad till ”roadmovie”. De spelar den hemma i Varberg och i Halmstad som skolföreställning men besöker flera olika städer som Vara, Borås (9 april) , Göteborg(26 mars), Skövde, Ystad, Växjö, Kristianstad. Göta såg pjäsen när den spelades på Vara konserthus 14 mars.
Att det rör sig om djup filosofi förklaras något svepande i programtexterna:
”Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård,” sammanfattar romanen ”Candide eller optimismen” av Voltaire (1759). Romanen följer Candide genom katastrofer och kärlek, slutar i insikten att vi bör vårda vår egen trädgård. Pjäsen ”Den bästa av världar” utforskar dessa teman mot samtidens utmaningar, med sci-fi-inspiration och regi av Melanie Mederlind”.
”En läroresa, ett sökande efter meningen med livet, universum och allting. Mot bakgrund av samtidens klimatförändringar och miljöförstörelse, pandemi, krig och med det demokratiska samhället i fara, beger sig vår Candide ut på en rymdresa, kanske måste mänskligheten emigrera till en annan av solsystemets eller galaxens planeter? Eller kanske är vår blåa planet den bästa av världar – om vi tar hand om vår trädgård”?
Teater Halland förklarar också att bra rymdfilmer ”handlar lika mycket om en framtidsvision, robotar, aliens, datorer och rymdfarkoster, som om ett filosofiskt sökande efter meningen med människans existens”. Man varnar för att föreställningen innehåller ofarlig rök och blinkande ljus, mycket riktigt var förställningen full av specialeffekter, men det var inte så farligt.
När Candide spelats klart kunde den lätt chockade publiken applådera. Intrycken var många och starka. Foto: Göta
I ursprungpjäsen Candide eller optimismen, drev Voltaire gäck med den tyske filosofen Leibniz läror, han dog 50 år innan Candide skrevs, Leibnitz som på sin tid ansåg att man levde i den bästa av världar var, trots alla krig och påtagligt elände sin tids store optimist. I spåren av 1700-talets vetenskapliga och ekonomiska framsteg följde samtidigt en ökande samhällskritik där exempelvis Voltaire gjorde sig gällande, Leibniz tankar betraktats som naiva och föråldrade, Leibniz levde ju på 1600-talet och andra upplysningsfilosofer hade sedan på Voltaires tid exempelvis idéeer om nya ekonomiska system och samhällsformer med maktomdelning till borgarna från kyrkan, kungar och adel.
Fritt efter “Candide eller optimismen” av Voltaire (1759)
För dramatisering och regi står Melanie Mederlind, som tidigare regisserat “Girls Like That” på Teater Halland. I programmet uppger hon att omarbetningen är inspirerad och påverkad av vad hon lärt om jordbävningen i Lissabon, det genom också en dikt av Voltaire. ”Scenograf är Judith Philipp och ljusdesigner Carina Backman. Teamet har tillsammans nyligen iscensatt den klassiska farsen “Två herrars tjänare” på Teater Västernorrland, och innan dess “Madame Bovary” på Den NationaleScene i Norge. Rollerna spelas av Veronica Dahlström, Emilie Dimitrakopoulou Sahlén, Jesper Gester, Anna-Carin Henricsson, Johan Stavring”.
Gratis parkering på Vara konserthus och superbra restaurang
Efter Utbyggnaden av E20 tar det endast 35 minuter från Alingsås till Vara Konserthus och då har man parkerat alldeles gratis ett kort stycke från entrén. Restaurangen har öppet två timmar innan föreställning och har sedan öppet även i pausen vi prövade en Sivans ostmacka, en av de bättre teatermenyerna i Västsverige man kan råka på faktiskt med bara lokalproducerad ost.
En annan möjlighet att besöka restaurangen är när det där spelas Frukostklubben som är en uppiggande föreställning på som tar oss tillbaka till det trygga folkhemsepoken. Det är en slags revyföreställing med folkhemsfamiljen både till vardags och fest.” Tillsammans minns de företeelser och berättar anekdoter, spelar upp scener och presenterar en hel radda av melodier och slagdängor från 50- och 60-talet. Det blir fart och flärd, allvar och allsång, skoj och sketcher”! Det spelas 26 och 27 mars endast. För 295 spänns biljett ingår matpaj, fika och kaffebröd.
Men på ett år är det inte så jättemånga evenemang med högre verkshöjd som visas, utan väldigt många kommersiella och rätt PK grejer som erbjuds på det hälften Region- och hälften kommunägda konserthuset. Men håll ögonen öppna för 15 September kommer det dock dit en riktigt intressant raritetslockelse: Historien om Anita Lindblom och Gunnar Wiklund, en musikteaterföreställning med deras största hits.
Vara Konserthus kan ha den bästa och prisvärdaste teaterrestaurangen i Regionen. Foto Göta.
