Kommunister firade DDR 75 år den 7:e Oktober.

”Reformerade socialister”och kommunister firade DDR 75 år den 7 Oktober. DDR:s siste ledare Egon Krenz 87 år, framträdde redan i lördagen före vid ett formellt DDR 75-årsfirande. Med samma Moskvatrogna röst som förr förklarade den tidigare kommunistledaren under firandet vad han föreställer sig vara östtyskarnas vilja:

”Lyssna äntligen till oss! Vi vill ha fredspolitik. Vi har en önskan att leva och inte att dö.”

Egon Krenz ser AfD:s och Bündnis Sahra Wagenknechts (BSW) goda prestationer i de tre delstatsvalen i september i höst som en uppmaning till ”fredsförhandlingar” för att avsluta Rysslands krig mot Ukraina. Kommunister och Rysslandsvänner i allmänhet, menar att Tysklands, USA:s och Storbritanniens militära stöd till Ukraina kan leda till ”världskrig, kärnvapenkrig”. På gammalkommunistiskt vis talar de om ”Väst” som krigshetsare och hävdar att Moskva endast vill ha fred, eller tvingas agera för att skydda sig mot NATO:s aggressioner. Att det faktiskt var Moskva som inledde ett angreppskrig mot Ukraina, ingår inte i deras föreställningsvärld.

DDR startade aldrig några krig sade Krenz. Men DDR sålde vapen för västvaluta.

Egon Krenz sade under firandet att DDR aldrig startade några krig. I den romantiserade bilden av sin egen regim förteg han att hela dess existens gick ut på att just kunna utföra krig mot både Västtyskland (BRD) och Skandinaviska länder. Dessutom bidrog dess trupper (NVA) med hjälptrupp 1968 i Sovjetunionens kuvande av Tjeckoslovakien. Vidare sålde DDR enorma mängder vapen, oftast till kapitalistiskt sinnade u-länder för insats mot socialistiska u-länder.

Egon Krenz förklarade i sitt minnestal den 5:e oktober, att det kapitalistiska BRD 1990 tog över DDR med dess förmögenhet 1,74 biljoner Mark i tillgångar och 1,25 biljoner Mark i produktiva medel. En biljon är tusen miljarder. Ytterligare fanns stora värden i fastigheter och tillgångar som fanns i utlandet, påminde han.

DDR 75 år av hyckleri

Med omvärlden utanför östblocket utfördes handeln i Västvalutor medan östblockets egna socialistiskt broderliga handel skedde med skräppengar. Priserna sattes inte av marknaden och vad som fick handlas bestämdes ytterst av Moskva. DDR och andra kommunistländer hade alltid brist på västvaluta och bedrev maffialiknande affärer för att komma åt västvalutor så att de kunde importera till exempel bananer från något något neutralt eller socialistiskt broderland. Därav vapenaffärerna, försäljning och smuggling till västvänliga u-länder som var i krig med socialistiska broderländer var vardag för DDR:s exportmarknad.

Ändå upprepar Egon Krenz vid varje intervju fraser i stil med ”Man kan säga mycket till förmån för DDR, man kan givetvis hålla mycket däremot, det är i sin ordning, men för mig är DDR den fredligaste staten som någonsin funnit i Tyskland.”

En annan frasering som Krenz svängt sig med lyder ”med rätta har man lovordat Willy Brandt, Herbert Wehner, Helmuth Schmidt, Egon Bahr för avspänningspolitiken, men det är bara halva sanningen”. Det är alltså de västtyska socialdemokraterna han på något sätt skulle vilja ha del av äran ifrån. Egon Krenz menar att SPD från Västtyskland var ena parten i förhandlingar och samtal med ett välvilligt Sovjetunionen och DDR. Hans diktaturregering var också lika intresserade av militär och politisk avspänning och fredssamarbete, hävdar han.

”Utan den fredliga utrikespolitiken som DDR förde, hade det inte blivit något av SPD:s avspänningspolitik”, skröt Egon Krenz i sitt jubileumstal 5:e oktober.

DDR:s slogan eller statsdoktrin löd nämligen: ”Från Tysklands jord får aldrig mera ett krig utgå”. Kommunisternas sluga knep att kidnappa fredsretoriken fungerar fortfarande effektivt. Om bara Ukraina kan kapitulera så får Tyskland, eller världen, fred, tänker de godtrogna. Förr hette det ”om vi i väst avrustar och inte konfronterar de socialistiska diktaturerna, så får vi fred och välstånd”. Det var enkelt för kommunisterna att å ena sidan tala vacker om fred men samtidigt hota västs invånare med bajonetter, miljonvåldtäkter och kärnvapen. Precis så som Moskva och deras medhjälpare arbetar idag.

Egon Krenz var med från början till slutet i DDR

Om Egon Krenz som en kort tid fick ta över efter Erich Honecker och blev DDR:s siste ledare kan man berätta: Född i Kolberg i Hinterpommern 1937 var han faktiskt med som barnstatist i den berömda färgfilmen Kolberg (handlar om befrielsekriget mot Napoleon och sägs vara nazismens bästa filmverk) som spelades in Koberg 1943-44. Sedan fick han fly undan ryssar och polacker och hamnade i Dammgarten i ”Svenska Pommern” där han haft sin hemvist sedan dess. 1945 redan gick han med i kommunisternas ungpionjärer och blev sedan snabbt högt positionerad i FDJ, Freie Deutsche Jugend som bar blå skjortor och som symbol hade en gul sol mot blå himmel. 1964 till 1967 gick han också partihögskolan i Moskva och var sedan dess delaktig i diktaturens översta skikt ända till regimens fall hösten 1989. 1953 fick han genom ett anonymt brev informationen att hans pappa egentligen var en judisk hantverkare. Sådana sovjetiska knep kunde varan nödvändiga för att cementera partifolk i rätt ideologisk fåra.

Egon Krenz erkände inte domstolarnas legitimitet att pröva diktaturens övergrepp

Egon Krenz dömdes under 1990-talet till några års fängelse för olika brott mot invånarna i sin socialistiska stat. Krenz menar än idag att domstolarna saknade legitimitet att driva den sorts processer mot honom och andra DDR-ledare. De såg sig själva som fredsälskande hedersknyfflar som bara styrde en välfärdsstat, en bonde- och arbetarrepublik. De ser gärna die Wende 1989 som partiets och centralkommitténs förtjänst, inte de demonstrerande folkmassorna som man övervägde att skjuta mot. Krenz själv hävdar att demokratiseringen istället missbrukades av Västtyskland.

Krenz ljög hel tiden om sin delaktighet och kännedom om och förnekandet av valfusket i kommunalvalen1989. Det bevisades att han personligen beordrade valfusket. Han satt de sista åren av straffet i ”nattfängelse” i Berlin där han på dagtid arbetade som översättare till ryska för det stora flygbolaget Germania. 2003 frigavs han och blev åter en offentlig politisk aktör i olika sammanhang. Oftast firar kommunisterna och deras vänner i efterföljarpartiet die Linke minnesevenemang mot nazismen/faschismen, Socialdemokraternas mord på kommunistledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht 1919 eller upprensningsaktioner mot kommunistiska revolutionära kuppmakare. Men viktigast är jubileumen av deras socialistiska arbetarklassparadis DDR.

Först 2007 kom det fram mer information som bevisade att Egon Krenz faktiskt blåljugit om sitt medansvar i skjutbebefälen. Schiessbefehl, eller ordern att alla som försökte fly ur DDR skulle stoppas med dödlig eldgivning. Till Egon Krenz fördel stod att han i oktober 1989 var med och sparkade Erich Honecker som ville möta massdemonstrationerna med våld precis som i Kina. Tidigare hade Egon Krenz också stött Kina för dess blodiga nedslag av protesterna.

Men för sitt eget land såg han inte det som en framkomlig väg. Krenz och vänner försäkrade sig om Folkarméns och STASI:s stöd och efter krisartade regeringsmöten (politbyrån) avsatte de Honecker 17 oktober 1989. Egon Krenz valdes på Partidagen 18 oktober till SED:s partiledare och 24 oktober valdes han formellt av Volkskammer (”parlamentet”) till DDR:s siste statsöverhuvud.

3 november1989 gav Egon Krenz den skriftliga ordern som definitivt räddade honom från hårdare kritik och straff: ”Användning av skjutvapen i samband med möjliga demonstrationer är i grunden förbjudet.”

Många DDR-toppar frånskyllde sig också allt ansvar för gränstruppernas många dödsskjutningar på Erich Honecker, också STASI:s (ministeriet för statssäkerhet) ledning hade det som taktik. Erich Honecker hade redan 1989 flera sjukdomar åtalades 1993 för morden (besluten att gränsvakterna skulle utföra dödsskjutningarna) men dömdes aldrig för sina gärningar och dog redan i Santiago i Chile 1994.

DDR-romantikerna bortser helt från krisekonomin och korruptionen.

Det var den itagande ekonomiska krisen och planekonomin som gav att man under 1970-talet närmade sig Väst stegvis och erkände mänskliga rättigheter på pappret och underlätta för västtyskar att resa till DDR. De fick då tvångsväxla pengar för att få resa in. Alla kommunistländer kom också på att de kunde”sälja” individer ur tyska minoriteten eller som DDR förhandla fram paket för oppositionella eller utvandringssugna invånare till BRD och på olika vis skrapade man varje år år in västvaluta. Det finns också väldokumenterat hur man trixade med neutrala länder som Sverige, Finland, Österrike. Planekonomin gav att de kvalitetsvaror som DDR producerade inte kunde exporteras till sitt rätta värde inom östblocket, men också nordiska importörer såg det som billighetsvaror. Ikeas importerade möbler som politiska fångar tillverkat.

DDR-eliten hade också smak för lyx. En särskilt roll spelade Alexander Schalck-Golodkowski. Han var imponerande i sin effektivitet att ordna fram västvaluta så som nämnts ovan avseende vapenhandel och annat. Schalk-Golodkowski ordnade sammanlagt 28 miljarder Mark i utlandslån åt DDR. Men han lyckades också med hjälp av Stasi plocka av privatpersoner och antikhandlare de värdefullaste föremålen och sälja det på den internationella marknaden,också statliga muséer länsades på unika föremål som såldes på den svarta marknaden i Västvärlden. Han var den som snabbast av alla bytte sida över till väst i november 1989 eftersom han fruktade för sitt liv, uppges det.

Västtyskland räddade DDR-invånarna under energikris

Att det kapitalistiska Västtyskland, BRD, faktiskt hjälpte DDR under några extrema kriser bör man också känna till. De två mest spektakulära exemplen är dessa: Under vintern 1979 uppstod en värmekris till följd av att stora mängder blötsnö hastigt frusit, varpå koldistributionen till energiverken helt enkelt frös fast. Det gick inte att avhjälpa med handkraft varpå man desperat vände sig till BRD som direkt öppnade gränsen för en specialtransport av BOSCH luftdrivna verktyg för att hacka ner det sammanfrusna kolklumparna. Man fruktade i Väst hela tiden för säkerheten i de Sovjetisktkonstruerade kärnkraftverken som DDR stoltserade med.

Några år senare önskade Sovjetunionen effektivisera sina militära järnvägstransporter som dessutom var alldeles för dyra och långsamma att skicka genom det kommunistiska Polen. Västtyskland lånade ut några miljarder Mark ytterligare så att DDR kunde bygga den den gigantiska färjehamnen Sasnitz-Mukran för bland annat de Sovjetiska specialbeställda megajärnvägsfärjorna från Klaipeda. Det var sedan efter DDR:s upphörande mycket praktiskt att också tömma Tyskland på ryska soldater och krigsmateriel via den hamnen och Klaipeda fram till 1993.

Arbetarupproret 1953 – inget kommunister vill minnas

Det planekonomiska, kommunistiska DDR hade ingen bra start, så 1953 sänkte SED-styret arbetarnas löner och ökade arbetsdagens längd. Det ledde till det första stora arbetarupproret i det kommunistiska östblocket, men de sovjetryska ”befriarna” kunde än en gång slå ner klassfienderna och faschisterna, trots att det var arbetare som ensamma gjorde uppror. Fastän det är väldokumenterat hur sovjetrysk militär också i Berlin slog ner arbetarupproret mot kommunismen, så vill inte nutidens rysslandsvänner tänka på det.

Rituell kommunism fortfarande lagligt och accepterat

Ända sedan man under mitten av 1990-talet insåg att rättsuppgörelserna varit milda och straffen låga för folkrättsbrott och diktaturens mordkommandon, valfusk och stölder, så började de tidigare SED-funktionärerna återgå till sina vanliga rituella kommunism. När de partifunktionärer och Stasiofficerare som dömts till korta fängelsestraff frigivits, så kunde de alla leva som vanligt igen. Kommunister firade åter DDRs grundande varje år och lade fortsatte lägga kransar vid sovjetiska segermonumenten i Berlin och överallt. I över 25 år har vänsteraktörer med flera öppet kunnat umgås med ryska agenter och propagandister. I en sann demokrati är det förstås svårt att inte upplåta gatorna åt demonstrerande kommunister och Moskva-propagandister. Men det hade gått att riva Sovjetunionens segermonument i Tiergarten med flera ställen vilka faktiskt tjänar som kommunistiska tempel.

Därför DDR-nostalgi i befolkningen

Efter västpartierna misslyckats uppfylla flertalet löften under 1990-talet kunde reformerade socialister/kommunister i det nya sammanslagna vänsterpartiet die Linke under nolletalet bli en del av makten både i städer, delstater och i ta visst utrymme i Förbundsdagen.

Alla invånare i de östtyska länderna som är över 40 år och inte flyttat dit från väst, är mer eller mindre präglade av DDR-tiden. De ur den vanliga befolkningen som saknar tiden för att man hade ett jobb och andra hade sina jobb ända till rysslandssanktionerna infördes som en följd av rysslands angrepp mot Ukraina, därför hoppas de på fredsretorikk så att exporten åter kan uppstå till gamla marknader. Åter andra som växte upp som privilegierade och del av DDR-makten saknar tiden allra mest, flera har dock kunnat utöva visst maktövande i nya reformerade partier framför allt i die Linke.

En annan sak är att förväntningar på statliga institutioner, statliga åtgärder och demokrati ser annorlunda ut än hos västligt sinnade individer. Det är uppgifter från direktör Anna Kaminsy på Stiftelsen för bearbetning av SED-diktaturen.

Utlänningar i västländer är oftast mer imponerade över industrikulturen i DDR med ånglok, militaria, kärnkraft, tvåtaktsbilar och oljeblandade avgaser. Musiken från DDR-tiden, också propagandamusiken, var av enastående kvalitet med samma verkshöjd som övriga epoker. Det fanns senare också en särskild partitrogen DDR-pop som måste sägas var mycket bättre och renare än västs afro-amerikanska musikliv. Sverige importerade under 1980-talet många kvalitetsprodukter till billiga priser, i nästan varje hem fanns t ex blyertspennor, väckarklockor, IKEA möbler, kanske klädesplagg sydda i DDR. ”Pirat” bromsblock till Volvo 240 tillverkades i Görlitz långt efter DDR:s fall. Fabrikerna sköttes av partigodkända direktörer och ”bolagsformen” var nästan alltid Volkseigene Betrieb (VEB) och de trodde det var smart att företagen var så kallade Kombinat som kunde tillverka olika ting för olika sektorer eller branscher, något som absolut inte fungerar i marknadsekonomi där specialisering och konkurrens gäller.

Så bildades DDR 1949

Sovjetunionen bestämde att 1949 att deras ockupationszon (Sowjetischer Besatzungszon) skulle bli en egen stat eftersom man inte kunnat enas med västmakterna om fredsvillkor för Tyskland. Resultatet från Potsdamkonferensen 1945 var främst en propagpagandaträff där man i hast beslutade att segrarna kunde förse sig fritt av tyska bastillgångar och att polackerna kunde få ta även Tysklands fjärde största stad Stettin men absolut inte mer av vad de krävde väster om Oder. Sovjetunionen kunde på så sätt riva alla dubbelspåriga järnvägar, flytta fabriker och kraftverk till Ryssland samt fördriva eller missbruka alla tyskspråkiga civila i Europa för slavarbete.

DDR utropades 7 oktober 1949 i tidigare Reichsluftfahrtministeriums festsal som idag utgör Bundesfinanzamts (finansministeriet) lokaler (Festsalen heter sedan 1990-tal Matthias-Erzberger-Saal). Då var det i kommandocentral för den ryska/sovjetiska ockupationen, Sowjetische Militäradministration in Deutschland som i sin ockupationszon 1946 framtvingat en sammanslagning mellan Socialdemokrater och kommunister till Sozialistischen Einheitspartei Deutschlands (SED). Eftersom kommunalvalen 1946 gett borgerlig majoritet i Berlin och att Västmakterna redan infört en ny valuta i sina ockupationszoner och bildat en västtysk stat (BRD) i maj 1949 så grundade Sovjetunionen och dess handgångare sin östtyska kommunistdiktatur under namnet Demokratiska Tyska Republiken. Året därpå 1950 tvingades DDR skriva på ett fredsavtal med den kommunistiska republiken Polen om att avstå alla tyska områden som de allierade ställt under ”polsk förvaltning” och i övrigt tiga om Polens fortsatta förföljelser av tyskar.

SED var partiet som ensamt styrde i den sovjetiska ockupationszonen till hösten 1989 och efter en kort tid uppgick DDR i BRD september 1990 i enlighet med 4+2-avtalet som ordagrant ”gäller istället för fredsavtal mellan Tyskland och de allierade”. Formuleringen missbrukas i pseudodebatter av olika högerextrema aktörer, dock ej AfD.

Därför Rysslandsvänliga i nutid – miljontals tidigare Sovjetmedborgare i BRD påverkar debattklimatet.

Sommaren 2023 uppstod ett stort mediagräl efter att AfD:s ene ledare Tino Chrupalla gått på rysk ambassadens segerfest 9 maj medan Alice Weidl tackat nej och i en senare TV-intervju motiverat att hon inte såg orsak till fira sitt eget lands undergång. Den sovjetryska segerdagen och motsvarande evenemang på Rysslands ambassad i Berlin, har alltid haft gäster från den gamla regimen såväl som efterföljarna i die Linke och nu även AfD.

Till vad som ovan nämnts kan läggas Det kan finnas över 2 miljoner Spätaussiedler från tidigare sovjetrepubliker. Det är alltså invandrare som har äkta, eller påstådda, rötter till tyskar som på 17-1800-talen inbjöds att som bönder odla upp land i Ryska kejsardömets besittningar. Dessa har haft fri invandring till BRD sedan 1987. Så miljontals tidigare Sovjetmedborgare har alltså medborgarskap i Förbundrepubliken Tyskland. Spätaussiedler plus vanliga ryssar och invandrare från centralasiatiska tidigare sovjetrepubliker har hela tiden visat sig utgöra en liknande problembörda så som turkar, iranier, Syrier och andra muslimska invandrargrupper.