Handlingen flyttad till 2024
I juli spelas Rossinis ”La Gazetta” från 1816 på Läckö Slott med premiär 12 juli. Den heter alltså Tidningen eller äktenskapskontraktet, (La gazzetta, ossia Il matrimonio per concorso). Det är en är en komedi som garanterat kommer att väcka förnöjelse och skratt.
Den kända duellscenen. Notera hissanläggningen i bakgrunden: Richard Hamrin och Martin Hatlo som Filippo och Pomponio Foto Daniel Strandroth
Gioachino Rossinis musik är som många känner till oftast medryckande och driver handlingen framåt i hans operor och ger också begriplighet i skeendena för oss moderna människor. Alla gillar Rossini-operor, också de mindre bekanta verken. För det talas ofta om någon Rossinis lag ”Code Rossini” som ger de tidstypiska militäriska stildragen avseende attack, larm och geschwind fart. Gillade ni filmkomedier och tecknade filmer med Rossinis musik så måste ni någon gång uppleva en hel Rossini-opera. Och var kan ni göra det bättre än på Läckö?
Handlingen i Rossinis ”La Gazetta”
En opera om en tidningsannonsering efter make till dottern, (här utspelas den på ett hotell) och även män med overkligt höga krav på drömkvinnan. Fullt av personförväxlingar och kärlekstrubbel, ett klassiskt koncept som sådana här drama-komedier nästan alltid har som bärande element. Ursprungligen var la Gazettas handling från 1763 (italienske författaren Goldonis text blev en mansålder senare operalibretto i händerna på en Guiseppe Palompa och Rossini satte musik till detta 1816) men på Läckö är det flyttat till år 2024. Som visas på bilden ovan är fäktduellen med och även en boxningsfajt utspelas. Sådant gillar också publiken att man har kvar även i moderniserad eller tidsförskjuten uppsättning. Det är coolare med sångare som kan sjunga medan de fäktas eller klättrar på husfasader än sådana tråkoperor där någon ligger sjungande på golvet och knarkar.
Som vanligt sjungs på svenska på Läckö och texten finns också att läsa innan.
Konfliktartat drama. Löses med boxhandskar. Theodor Uggla och Richard Hamrin som Alberto och Filippo. Foto Daniel Strandroth
Detta blir garanterat skoj!
Man kunde på förhand ana att La Gazetta skulle bli väldigt skoj. En Donald-Trump-appropriering och som några kanske lyckades begripa, också en Karl Lagerfeldt-kopia fanns den här fattningen som Catarina Gnosspelius förfärdigat. På sajten angavs programmet och väldigt kortfattat, handlingen i La Gazetta:
”Året är 2024. Tv-kanalerna har gått i konkurs, internet havererat. Nu väcks gamla seder till liv, för hur hittar vi kärlek om vi inte har Match.com, Ligga eller Tinder? Vad gör vi utan serier som ”Gift vid första ögonkastet”, ”Love is blind” eller ”Naken attraction”? Vår romantiska – och ofta absurda – strävan efter kärlek kvarstår …”
Konstaterar att det där hade väl inget samband med vad man sedan fick se. Vidare heter det:
”På ett hotell någonstans i Europa träffas en brokig skara vilsna själar i ett försök att navigera i detta nya landskap. En pappa annonserar ut sin dotter, en annan lovar bort sin över en öl. Själva hotellchefen planerar maskerader och en ung man vänder på varenda sten för att finna den perfekta kvinnan.
Och allt börjar med en annons i tidningen LA GAZZETTA”.
Det stämde ju bättre.
Eller ännu kortare sammanfattning; två kärlekspar möter på patrull, för en fader tänker gifta bort sin dotter med en riking till gubbe och annonserar därför efter en sådan i tidningen, men huvudpersonerna i historien har andra planer och sedan startar kalabaliken, det blir till och med väpnad duell. Men lyckligt slut där alla blir vänner.
Frågan är hur mycket man avvikit från 1816 års opera – vågar vi ens ringa och fråga sånt?
Minna Tägil som Lisetta. Foto Daniel Strandroth
Josefine Andersson och Minna Tägil som Doralice och Lisetta. Foto Daniel Strandroth
Endast 14 föreställningar av Rossinis ”La Gazetta” – missa inte i år!
La Gazetta spelas tolv gånger under juli och den ges också ett par dagar i augusti, 3:e blir den sista. Men pass på, många har haft oturen genom åren att bli helt utan biljetter för att de väntat allt för länge med att köpa. Dagarna kring premiären fanns det hyfsat med biljetter kvar på övriga föreställningar.
Rossini blev rätt gammal, faktiskt 76 år och blev ofta fotograferad på äldre dagar.
Programbladet man kunde köpa var fiffigt nog utformat som en dagstidning.
Alla färgbilder från stiftelsen Läckö slott pressinfo enligt överenskommelse.
Premiärkvällen av Rossinis ”La Gazetta” var lyckad
Jag var första gången på Läckö Opera 1999, bör ha sett sex eller sju stycken produktioner där genom åren och har både smickrat och peppat dem så ofta att jag även kan komma med lite kritik nedan. Musikaliskt var allting till perfektion som vanligt. Efter finalen applåderade publiken extatiskt och den unisona takten uppstod, så som det endast gör när en folkmassa fått levererat vad de vill ha!
Första akten av La Gazetta var dock lite seg, övergångarna mellan recitativ och duetter och arior kändes ofta som stela sekunder (då brukar väl cembalisten fylla ut, inte sant), men andra akten var mycket mer tillfyllest. Sångprestationerna var allt igenom suveräna!
Scenkonstruktionen hade försetts med en spännande hiss, men den åkte man inte så många turer i. Tips, lägg till en eller två bakgrundsfigurer som åker upp och ner i hissen eller klantar sig, eller mimar rörelser. Nu var det bara han i receptions-empfanget, vilken for upp som en fjäder när huvudpersonerna plingade på klockan. Men var det inget snusk och våld i Gazetta? Jo men det var så oerhört dämpat. Och det var bra gjort.
Rossinis ”La Gazetta”
Den lyckliga slutscenen erbjöd några sekunders moment där också ena pappan och Lagerfeldt-kopian skulle gifta sig, var det ett vanligt PK-statement eller bara ett gammalt teaterskämt, oklart? Men sångarna såg väl inte så bekväma ut eller? Gubbar i klänningar är och förblir kass humor oavsett syftena, det visste de redan i Monty Python. Tips, ta in en riddare från McBeth som gör något oväntat bus istället.
Visst liknar Pompino Storioso en viss Donald Trump? Martin Hatlo och Minna Tägil som Pomponio och Lisetta. Foto Daniel Strandroth
Epokflytt är riskabelt
Teatrar, särskilt operor, tar en risk genom att flytta i tidsepoker och ändra saker i handlingen. Det uppstår också logiska luckor, komiska moment i en komedi kan falla. Men applådmassan ökade markant under andra akten också skratten ökade till skämten, som då levererades med perfekt tajming. Kanske också då publiken vant sig vid karaktärerna och stressat av och fyllt på med kaffe och tilltugg.
Det är sällan lyckat att i en opera ersätta recitativo secco på cembalo med dragspel, xylofon, gitarr eller som här, ett guldmålat modernt bar-piano på scenens högra sida. Pianisten satt mest och stirrade, han kunde väl gått omkring i bakgrunden lite när de andra agerade? Jag undvek dock att ställa frågor avseende dessa ting efteråt. Istället konverserade jag allmänt med Viktor Reuter som spelar kontrabas i orkestern. Han var ganska medtagen för han hade arbetat hårt, det syntes tydligt. Premiärskålen var honom välförtjänt, men vissa musiker syntes pysa iväg som blixten efter sista applåden.
Ett tips till, sälj programbladet redan på hemsidan med nedladdning och instruera dem som säljer vid programmet ingången (ungdomar?) till slottet att vara lite mer gåpåiga och de som sålde kaffet kunde ju också sålt eller promotat det. Folk ser ju inte riktigt och många missade möjligheten. Det här året var programtrycket i form av en dagstidning som också bar namnet La Gazetta. Att det här fanns upptäckte man bara om man satt jämte någon som råkat få tag i ett tryck.
Något som hände
En man i publiken blev faktiskt sjuk, det hände en kvart innan slutet, många befarade först att han var as-plakat där han vinglade fram efter väggen, hustrun rusade efter, men en rådig läkare följde efter i tron att det var stroke. Sedan berättade läkaren att mannen bara hade drabbats förfärlig yrsel, men mådde under omständigheterna i övrigt väl. Otur att bli sjuk, men det var inget som störde föreställningen. Läkaren och hans fru var för övrigt de bäst klädda på premiären. Åtminstone hans fru, klänningen var mörkgrön.
Samtal med andra ur publiken om Rossinis ”La Gazetta”
”Det här är grejen”. Några ungdomliga personer ville gärna dela sin entusiasm i pausen. Också olika gamla kulturpolitiker i ”Joe Biden-klass” påträffades, men det beslutades att icke störa med prat om deras tankar. Kollade trädgården istället och frågade vitalare pensionärer om vad de kände till om växterna.
Faktiskt kan man möta på ungdomar som brukar säga ”jag vill åka till Läckö och se operan, har du varit där någon gång”? Nu var de där äntligen. Efteråt på vägen hem skulle lite skräpmat ätas på Donken i Lisch, där påträffades också en familj som också varit på La Gazetta nyss därinnan. De var från Alingsås och dottern berättade att hon gått ut musikhögskolan precis och hon gav fullt betyg åt vad hon nyss beskådat. ”Slottet är en så underbar miljö dessutom”. Även föräldrarna var begeistrade och ville se mer opera. ”Ja vi kanske ses nästa år”?
Ingen människa röker väl 2024? Mobiltelefons-chatt-beroende brukar istället vara det som teaterscenerna skojar friskt om. Josefine Andersson som Doralice
Foto Daniel Strandroth
“La Gazzetta” utspelas i hotellmiljö 2024. Karl Lagerfeldt-kopian, pianisten och en rik kvinna. läser papperstidningen och skvallrar?
Foto Daniel Strandroth
Vädrets inverkan på publiken – ingen fara
Läckö opera har alltid kämpat med vädret, tack vare ett 400 m2 stort segeldukstak man skaffade 2016 undanröjdes det svåraste problemet för publiken och regn är inte längre något problem. Från starten 1997 kunde man få sparbankssponsrade regnponchos utdelade och när det ösregnade hjälpte plastponchon inte upp humöret, för det kunde bli kallt. Man var tvungen att noga påpeka paraplyförbud. Det kunde å andra sidan vara mycket varmt på eftermiddagarna när de var solsomrar. Numera spelar man endast på kvällstid, berättade Frida Engström, den nya huvudmannen för sommaroperaverksamheten på Läckö. Men förra sommaren var det mycket kallt, vid en filminspelning hoppades man att publiken skulle orka applådera ordentligt och det gick faktiskt att entusiasmera precis, då spelades dock det allvarsamma Verdidramat MacBeth. Blodet flöt!
Slottet ligger ju uppe på en blåsig klippa, på en udde i Vänern. Så man bör ju inte missa att ta med sig en bra jacka. Lånefiltarna utgör snarare ett nödalternativ.
Trafikverket måste bygga helt eller delvis ny väg till Läckö.
Den här vägen har man åkt många gånger och det är bortsett från delsträckor som försetts med cykelbanor och räcken, en riktigt ner sliten och trafikfarlig väg. Djupa spår i beläggningen, skymd sikt och mycket trafik. Dessutom oerhört många långsamma A-traktorer och gamla jänkare med avgassystemen skrapande i asfalten. Åldriga lokalinvånare som kör sakta med el-bilen så att batteriet skall räcka hem har väl ingen heller undgått att hamna bakom?
Det är hög tid att en sådan stark turistmagnet som Läckö- Kållandsö förses med en rak, bred och trafiksäker väg.
